Kollektivt bloggande.
Skrivet den | 19 november, 2008 | En tanke
Under ett par dagar har jag funderat över att sätta ihop någon form av kollektiv blogg över ett visst ämne som intresserar mig. Ni vet, sådär så att själva tanken inte riktigt vill släppa. Det skulle i så fall innebära en blogg med skribenter som jag bjudit in, och som har något gemensamt att säga om detta specifika ämne, men med egna röster och vinklar. Vad tror ni? Någon som prövat?
Relaterat?
Denna veckas lista.
Skrivet den | 16 november, 2008 | Inga tankar
Veckans lista innehåller bara två låtar, som vanligt slår jag ihop den med föregående veckor till samma lista. En klassiker och en, för mig, relativt ny låt.
I’m a racist, yes I am.
Skrivet den | 14 november, 2008 | Inga tankar
Mymlan uppmanar bloggosfären att förklara att vi inte är ett gäng rasister. Bagrundshistorien förklarar hon bättre än jag, men jag tar alla chanser att förklara mina ståndpunkter.
Funderingar kring skrivandet.
Skrivet den | 14 november, 2008 | Inga tankar
För några år sedan, då jag gick en distanskurs på Bona folkhögskola i Motala, hade jag ett eget skrivarprojekt, en diktsvit med arbetsnamnet Ur askan. Den kurs jag gick var en fortsättningskurs för folk som skrev skönlitterärt, och som var så pass vana vid det att de kunde bedriva skrivandet av ett större litterärt projket, och kritisera andras. Ur askan var inte det projekt jag bedrev inom kursens ramar, utan ett projekt som gick ut på att sudda ut gänserna mellan poesin och prosan. Det gick sådär, vilket jag inte tänker gå in djupare på. Jag vill också minnas att jag under denna tid skrev på något som närmast kan beskrivas som ett försök att skriva musik. Bokstavligen skriva musik. Onomatopoetiskt och rent löjligt. Det är gamla synder.
Gårdagens uppläsning.
Skrivet den | 11 november, 2008 | Inga tankar
Bruno K. Öijer sätter ord på de högt uppskruvade förväntningarna, på den saliga hållihatten-stämningen i salen. Nånstans där känns det rätt att börja beskriva en uppläsning som egentligen inte låter sig beskrivas.
Bruno K. Öijer är fenomenal, han har en närvaro och en pondus som är oslagbar. Vi tvingas alla vara närvarande i orden, men hans posei är samtidigt så mycket mer än bara ord.
Äldre inlägg »












